strålglans

ber tyst om din uppmärksamhet, titta hit!
längtansjag pirrar och vill känna dina ögons vila
på mig, i mig, genom mig

stråla dina sökande ögon efter mig
fånga mig, håll mig i din spegelbild
se mig vackerskön i glitter

känn min fröjdesång i ljudlöshet
med lyckansrus, höjd av osynlig tydlighet
i klara toner av nynnande glädje

fånga in mig i din sfär, vackraste
håll mig stilla, passerande evigheterssekunder
se mig, jag är din ögonblickligen

hör mitt sinnes jubel, strålande leende
dansa med mig trumvirvelsteg
krama om med lyckans vingslag

av att förälskat älska
bli sedd med omgivet strålglansljus
av att vara hjärtanskär så

sms

orden pratar med varandra

jag saknar din röst

med en nypa salt

som om hela vinterns tystnad

skall fyllas ut

ett fröjdefullt kvitter

av intensivt fågelfnitter

det pratas om snö

som snart måste dö

jag tror de ljuger alldels för mycket

väl ivrigt i för tidig månad

men jag viftar en snöängel att vaka

över löftets ton

nu sa de något om vår

och ofrivilligt sätter det sina spår

plötsligt minns jag glatt något blått

en blåsippa som niger så flott

men än tar jag det med en nypa salt

det är ju metervis av snö överallt

obegripbar

så verklig, fortfarande som vid liv
och ändå når jag inte fram

upplösningens tid har börjat
men jag minns ännu
hur ditt leende kändes

Kvinnan i fönstret

Hon väntade ännu. Varje dag stod hon vid fönstret och blickade ut över Dalgatans östra infart. Det var därifrån han brukade komma. Hon kunde se honom redan när han klev av bussen, varje dag klockan 16.17, med den bruna arbetsväskan över den högra axeln. Han kom hem till henne efter ett väl utfört arbete. Han kom hem med längtan efter henne och hon mötte upp med sin längtan efter honom.

Hon kunde inte acceptera hans bortgång. Han var ju hennes liv. Hon var ju hans. Hur vågade han lämna henne? Hon grät stilla där vid fönstret. Ilskan och sorgen drabbade henne så totalt. De var väl själva den att han skulle gå och dö, före henne dessutom, tänkte hon i sitt stilla sinne.

Hon tände alltid ett ljus i fönstret tillsammans med sin väntan. Grannarna tyckte alltid det såg så välkomnande och trevligt ut. Hon gjorde det för att driva ensamheten på flykt. Fanns inget välkomnande i det, ansåg hon.

Jag önskar jag kunde sätta fyr på min saknad, låta den försvinna, brinna tillsammans med lågan och bara finnas kvar som ett ljust minne, sa hon alltid högt när hon tände ljuset. Som om det kunde bli till en självuppfyllande profetia någon dag. Hon önskade och såg hur bussen körde förbi hållplatsen, klockan 16.17, men utan att stanna.

Det gjorde så ont att leva. Ont att vara själv. Att leva utan kärleken som burit henne genom allt och alla år.

Det var ju nästan ett helt liv de levt tillsammans. 61 år av kärlek. Hur överlever man förutan? Hon visste inte. Ingen visste. Ingen kunde ge henne de svar hon behövde. Därför blev hon fast där i sin väntan. På att han skulle komma. Inte nödvändigtvis komma hem till henne, utan mer för att komma och hämta henne till sig.

Man kan dö av sorg. Hon förstod det nu. Hon förstod det alldeles för väl.

 

 

 

grundutbud

absorberad, så totalt

kanalsökning genomförs
(av vem
vem söker mig,
söker i mig ? )


finner plats i att jag

andas
ser
känner
hör
smakar

enbart och igen
enbart igen, räcker så

lever och vilar
invid storheters vida kjol


niger osminkad mot växlingarna
ler mot solen

viskar tack för grundens vila
och mitt utbud

omkring en bokad hemresa (bort?)

hur skall jag kunna landa
när jag inte ens har lämnat, aldrig lyft
gå framåt, när jag levde
som mest igår

mina fötter söker dagligen sin frihet, sitt liv
där bara fotblad smeker jordens yta
i vått och torrt omgivna
av hav och sand, snäckskal och masserande fingrar

dit, där min kropp drar lättklädda andetag
och solen strider med skuggan
i omgivande luftfuktighet
där jag bara kan luta mig mot min existens

och låta livet hållas, mest flytande, svidande salt
i insmorda gyllenbruna toner av skinn
där till och med kliande myggbett irriterar vänligt
i ett land av lyckans orkidéer med kokossmak i min mun

välsignade varma, solmogna frukter niger
ber om att få läska, erbjuder smak, utger
av sin sötma, i en invirad lycka
skalbar och tillgänglig

landet har mina tårar och min själ
i inviskade hemligheter, vet min sanning
lockar på mig och släpper aldrig taget
om mina bitar som lämnats kvar