Hon väntade
ännu. Varje dag stod hon vid fönstret och blickade ut över Dalgatans östra
infart. Det var därifrån han brukade komma. Hon kunde se honom redan när han
klev av bussen, varje dag klockan 16.17, med den bruna arbetsväskan över
den högra axeln. Han kom hem till henne efter ett väl utfört arbete. Han kom
hem med längtan efter henne och hon mötte upp med sin längtan efter honom.
Hon kunde
inte acceptera hans bortgång. Han var ju hennes liv. Hon var ju hans. Hur
vågade han lämna henne? Hon grät stilla där vid fönstret. Ilskan och sorgen
drabbade henne så totalt. De var väl själva den att han skulle gå och dö, före
henne dessutom, tänkte hon i sitt stilla sinne.
Hon tände
alltid ett ljus i fönstret tillsammans med sin väntan. Grannarna tyckte alltid
det såg så välkomnande och trevligt ut. Hon gjorde det för att driva ensamheten
på flykt. Fanns inget välkomnande i det, ansåg hon.
Jag önskar
jag kunde sätta fyr på min saknad, låta den försvinna, brinna tillsammans med
lågan och bara finnas kvar som ett ljust minne, sa hon alltid högt när hon
tände ljuset. Som om det kunde bli till en självuppfyllande profetia någon dag.
Hon önskade och såg hur bussen körde förbi hållplatsen, klockan 16.17, men utan
att stanna.
Det gjorde
så ont att leva. Ont att vara själv. Att leva utan kärleken som burit henne
genom allt och alla år.
Det var ju
nästan ett helt liv de levt tillsammans. 61 år av kärlek. Hur överlever man
förutan? Hon visste inte. Ingen visste. Ingen kunde ge henne de svar hon
behövde. Därför blev hon fast där i sin väntan. På att han skulle komma. Inte
nödvändigtvis komma hem till henne, utan mer för att komma och hämta henne till
sig.
Man kan dö
av sorg. Hon förstod det nu. Hon förstod det alldeles för väl.