Kvinnan i fönstret

Hon väntade ännu. Varje dag stod hon vid fönstret och blickade ut över Dalgatans östra infart. Det var därifrån han brukade komma. Hon kunde se honom redan när han klev av bussen, varje dag klockan 16.17, med den bruna arbetsväskan över den högra axeln. Han kom hem till henne efter ett väl utfört arbete. Han kom hem med längtan efter henne och hon mötte upp med sin längtan efter honom.

Hon kunde inte acceptera hans bortgång. Han var ju hennes liv. Hon var ju hans. Hur vågade han lämna henne? Hon grät stilla där vid fönstret. Ilskan och sorgen drabbade henne så totalt. De var väl själva den att han skulle gå och dö, före henne dessutom, tänkte hon i sitt stilla sinne.

Hon tände alltid ett ljus i fönstret tillsammans med sin väntan. Grannarna tyckte alltid det såg så välkomnande och trevligt ut. Hon gjorde det för att driva ensamheten på flykt. Fanns inget välkomnande i det, ansåg hon.

Jag önskar jag kunde sätta fyr på min saknad, låta den försvinna, brinna tillsammans med lågan och bara finnas kvar som ett ljust minne, sa hon alltid högt när hon tände ljuset. Som om det kunde bli till en självuppfyllande profetia någon dag. Hon önskade och såg hur bussen körde förbi hållplatsen, klockan 16.17, men utan att stanna.

Det gjorde så ont att leva. Ont att vara själv. Att leva utan kärleken som burit henne genom allt och alla år.

Det var ju nästan ett helt liv de levt tillsammans. 61 år av kärlek. Hur överlever man förutan? Hon visste inte. Ingen visste. Ingen kunde ge henne de svar hon behövde. Därför blev hon fast där i sin väntan. På att han skulle komma. Inte nödvändigtvis komma hem till henne, utan mer för att komma och hämta henne till sig.

Man kan dö av sorg. Hon förstod det nu. Hon förstod det alldeles för väl.